Killen i båset bredvid lutade sig tillbaka i stolen och tog ett djupt förnöjt andetag medan han lade händerna bakom nacken och tittade upp i taket. Runt omkring Linda rätades koncentrationsrynkor ut och ersattes av smilgropar. Volymen i lokalen höjdes sakta men säkert, mobiler pep till lite varstans och folk började plocka ihop sina saker. Linda hade kommit till att hata den här tiden på dagen. Hon stirrade på skärmen, på det sista mailet hon fått för dagen. Orden flöt ihop till en suddig grå massa. Sara stack huvudet över skärmväggen och knackade på hennes dator. Linda kapitulerade och stängde av datorn. Hon var bland de sista att lämna kontoret varje dag nu. Något som fått hennes chef att börja le uppskattande mot henne ovanpå de vanliga hälsningsfraserna. Men Linda hade ingen nyvunnen respekt eller intresse för sitt arbete. Hon ville bara inte gå hem.
På bussen fick hon stå som vanligt. Det hade inte gjort henne något om det inte hade varit för att hennes ben kändes svagare och svagare för varje busstation närmre hennes bussen kom. När hon tillslut var tvungen att kliva av såg hon sig om ifall någon annan också gjorde en ansats till att kliva av innan hon tog steget ner på trottoaren. Men hon var den enda, och när bussen körde iväg igen var hon ensam.
Hennes gata var alltid välupplyst och kantades av låga hyreshus där det lyste hemtrevligt från de flesta fönster. Vad hon visste hade inget brott värre än en krossad bilruta inträffat på gatan under de sex åren hon bott där, men det var ju ingen garanti. Medan hon småsprang nerför gatan spejade hon ner i varenda sidogata och in i varje mörk port, beredd på det värsta. Hon hade nyckelknippan uppe och portnyckeln framme flera meter innan hennes egen port. Inte förrän hon kommit in i hallen och porten gått i lås bakom henne andades hon ut. Men det var inte över, inte på långa vägar.
Hon lade handen på trappräcket och tittade uppför trappan som ledde upp till lägenheterna i huset. Men vad hon egentligen såg var hennes eget hallgolv. Hon föreställde sig hur hon låste upp sin ytterdörr och sträckte sig efter ljusknappen. Sedan badade hallen i ljus och hon såg högen med tidningar och räkningar på hallmattan. Hon plockade upp högen medan hon klev in och ett brev slank ur högen och landade i ingången till köket. Ett helt oansenligt vitt kuvert med frimärke. Hennes namn och adress skrivet i spretig handstil. Hon hade trott att det kanske var från hennes bror eller någon annan släkting, och hade sett fram emot att öppna det. Aldrig igen.
Linda suckade och började masa sig uppför trappan. Det hade varit första brevet men inte sista. Det hade följts av två stycken till. Alla skrivna med samma spretiga handstil, men med olika innehåll. Det där första brevet hade innehållit en vanlig bit vitt papper. Hennes namn överst, och sedan: "Var inte ledsen. Han är ett svin och förtjänade dig inte." Hon hade stirrat på lappen och kuvertet i flera minuter, försökt förstå. Hon visste vad brevet hänvisade till; hon och hennes pojkvän hade just gjort slut. Men hon kunde inte förstå vem det var som skickat brevet. Det var alldeles för kort och underligt för att vara från en vän eller släkting. Och helt utan avsändare-adress och signatur, det kunde väl inte vara ett misstag..? Nej, det måste ha utelämnats avsiktligt. Det var den insikten som fått obehaget att sätta in.
Hon hade frågat runt i bekantskapskretsen om det var någon som kände till vem som kunde ha skickat brevet, men ingen visste något. Ett par personer hade uttryckt nyfikenhet eller oro, men när inget annat hände på tre veckor föll brevet i glömska, även för Linda. Hon hade mycket att göra på jobbet och hennes väninnor verkade se hennes nyblivna status som singel som ett problem som snarast behövde åtgärdas. Det hade blivit många sena nätter och dagar med solglasögon.
Men tjugotre dagar efter det första brevet hade plötsligt ett likadant brev legat inklämt i dagstidningen. Linda hade tagit med sig tidningen i badet efter en speciellt kall dag. Brevet hade trillat ner i badvattnet och hon hade hoppat till och skvätt ut vatten över hela badrumsgolvet. Denna gången låg det ett foto i kuvertet. Det föreställde henne vid ett bord på en restaurang. Det var ett kornigt foto och allt utom hennes leende ansikte var bortskuret, men hon visste när det tagits. Han hade varit där! På baksidan av fotot stod orden: "Du är så vacker".
Denna gången hade hon ringt till polisen. Hon visste att de inte kunde göra något utan någon fingervisning om vem som skickat breven, men hon hade i alla fall hoppats att de skulle ta henne på större allvar än de gjort. Polisen som tagit emot hennes anmälan hade använt orden "hemlig beundrare" flertalet gånger under samtalet, och Linda hade tillslut lagt på med en känsla av att hon lyckats få tag på en polisassistent som själv skickat mer än ett anonymt brev i sina dagar.
Fotot hade förändrat allt. Hon slutade följa med tjejerna ut på kvällarna, och lämnade helst inte lägenheten för annat än att gå till jobbet. Hon hade börjat äta Pepcid som om det vore godis, men hade ändå konstant ont i magen. Och det hade börjat klia i hennes fingrar igen, som förra gången hon hade känt att hon höll på att tappa kontrollen. Hon hade två ärr på vänster arm, och många fler på låren. Bleka streck som aldrig lät henne glömma. Det var åratal nu sedan hon lagt till samlingen, men inte sedan hon hade känt behovet. Hon hade försökt hitta hälsosammare sätt att hantera ångesten på, och ibland trodde hon att hon hade lyckats. Men den kvällen hade hon tagit ett rakblad och rispat översidan av ena foten tills det vackra varma röda förlöste henne ur kaosets järngrepp.
Fotot följdes av ett paket. När Linda sett det på hallmattan hade hon gripits av ren och skär skräck. Det var ett litet paket i brunt papper, kanske tio gånger femton centimeter. Men vad som skrämde henne mest var att det helt saknade frimärken eller poststämplar. Det hade avlämnats för hand, direkt i hennes brevinkast. Hon hade på fullt allvar förväntat sig att det skulle innehålla en död mus, eller till och med ett avklippt finger. Vems finger reflekterade hon inte över, men hon hade i alla fall öppnat paketet beredd på det värsta.
Inuti pappret fanns en vacker guldfärgad låda med en logga hon kände igen, och i några ögonblick var hon mer förbryllad än rädd. Hon lyfte på locket och tog ut ett mindre bylte lila silkespapper. På vikten och formen förstod hon direkt vad det var hon höll i handen. Hon vek upp silkespappret och ut i hennes hand gled ett halsband. Linda stirrade på det i några sekunder, försökte reda ut vad hon kände. Det var ett underbart halsband, med en lång kedja i silver och ett stort hänge med lila halvädelstenar och silverdetaljer. Det var ovanligt och måste ha kostat närmre tusen kronor - och det var precis hennes stil. Lättnaden och förvåningen över att paketet inte innehållit något hotfullt och hemskt ersattes av insikten att personen visste mer om henne än hon först förstått. Och att någon som spenderar så mycket pengar på någon annan inte nöjer sig med en ensidig brevkorrespondens.
Linda låste upp sin ytterdörr och hade blicken naglad mot golvet innan hon nådde ljusknappen. I det svaga ljuset från trapphuset såg hon att hennes värsta farhågor besannats. Det var exakt en vecka sedan hon fått paketet med halsbandet. På golvet i hennes hall låg ett genomskinligt cd-fodral med en bränd skiva inuti. Denna gången hade personen inte ens brytt sig om att slå papper runt gåvan. Hon slängde sin väska och jacka på golvet och slet åt sig cd-skivan. Utan att ta av sig sina stövlar gick hon rakt in i vardagsrummet och slog igång sin dator. Hon visste - visste - vad hon skulle få se och hennes hjärta slog som en hammare. Han hade följt efter henne någonstans, filmat henne i smyg. Det måste vara så.
Hon tryckte in cd:n i datorn och sjönk ner på skrivbordsstolen med fingret darrande i luften ovanför 'enter'-tangenten. Hon höll på att gå upp i sömmarna. Nervsammanbrott, hon kände till varningstecknen. Rädslan över vad hon skulle få se fick hela hennes kropp att värka. Det enda som tillslut förmådde henne att trycka på 'enter' var tanken att hon nu i alla fall skulle ha ordentligt fysiskt bevis att presentera för polisen, att de skulle tvingas att ta henne på allvar. Hon tog ett andetag och pressade ner pekfingret. Ingenting kunde ha förberett henne för det som minuterna senare spelades upp framför hennes ögon.