Först förstod inte Linda vad det var hon tittade på. Det var en video, men objektet var alldeles för mörkt för att kunna urskilja något. Dessutom saknade filmen ljud. Kameran höjdes och automatfokuseringen arbetade febrilt fram och tillbaka i den mörka omgivningen. Tillslut hittade den rätt och en vägg framträdde sakta. Fasthäftade på väggen i en ring satt texter, bilder ? och foton. Trots handkamerans rörelser över väggen såg Linda direkt att ett par av fotona föreställde henne. Där fanns ett på henne på väg hem från jobbet, ett när hon väntade på bussen - och naturligtvis det foto som togs av henne på restaurangen. Lapparna med texter gick däremot inte att identifiera, även om hon tyckte att de flesta av dem såg ut att vara handskrivna. Hon vågade nästan inte tänka tanken, men på det stora hela tyckte hon egentligen inte att väggen var speciellt skrämmande.
I samma stund försvann väggen ur synhåll och Linda förbannade sig själv för att ha tänkt tanken. Men hon kunde inte förneka att väggen på något sätt hade sänkt hennes gard. Liksom breven hon fått hade den, förutom fotona tagna på henne i smyg, egentligen inget hotfullt över sig. Väggen hade istället väckt hennes nyfikenhet. Hon stirrade på den korniga mörka bilden igen, med mindre rädsla denna gång. Linda såg något som såg ut som en mans arm och en del av ett byxben, sedan snurrade bilden runt och stannade. Hon förstod att mannen måste ha lagt ner kameran på något. Väggen syntes fortfarande i bakgrunden, men längre bort. Nu hade automatfokuseringen inte en chans. Sedan stod mannen plötsligt framför kameran och Linda ryggade tillbaka i stolen. Det enda som syntes i bild var hans torso, avklädd. Han var smal och senig och stod så nära kameran att den skar av honom vid midja och hals. Över mannens bröst bredde en intrikat tatuering ut sig, men det första Linda la märke till var ärren. Han hade ärr över hela överkroppen, och trots chocken och den mörka filmen kunde hon se att de var självvållade.
Hon lutade sig närmre skärmen medan mannen på filmen stod alldeles stilla och lät henne betrakta honom. Samma bleka, och vissa inte lika bleka, streck som Linda själv hade gick över mannens armar. De flesta av dem var bredare och längre än hennes egna. Men mannen hade också en ring av ojämnt runda ärr som gick över axlar, nyckelben och bröst, som ett halsband. Hon visste vad de var; brännmärken.
Linda upptäckte att hela hennes kropp pirrade. Det var en underlig känsla. Hon lyfte sina händer och såg på dem, försökte se genom huden på nerverna därunder. Sedan riktade hon blicken mot skärmen igen. Hennes tankar var ett enda virrvarr, men inte längre på ett obehagligt sätt. Det var inte som om hon höll på att gå i bitar och upplösas, utan det var som om alla bitar av henne sakta omorganiseras efter en efterlängtad mall. Som att hon äntligen föll på plats, efter tjugoåtta år av en löst sammansatt existens.
Nu rörde mannen på sig, böjde sig åt sidan och plockade fram en kniv. Linda satt på helspänn med blicken klistrad mot skärmen. Han lyfte kniven och vände den mot sig själv. Spetsen av eggen lade han mjukt mot kanten av bröstmuskeln, rakt över hjärtat. Utan tvekan, med vant grepp, lät han kniven göra ett hack genom huden in i muskeln. Linda blev yr och hennes mun fylldes av saliv. Illamåendet var en fysisk reaktion på smärta, även andras. Men hos henne blandades den också med ett slags upphetsning som fick henne att skratta till. Sedan satte den välbekanta dova huvudvärken in. Blodet rann ner över mannens mage och ut ur bilden, en jämn stril av det mörka vackra. Linda blinkade till, försökte få ordning på signalerna hennes kropp skickade ut.
Medan hon återhämtade sig vände sig mannen från kameran och gick bort till väggen i bakgrunden. I mörkret kunde Linda bara se att han rörde på sig, men inte vad han gjorde. När han var färdig kom han tillbaka i fokus och plockade upp kameran igen. Han zoomade in den tomma väggytan inuti cirkeln med foton och texter och Linda drog häftigt efter andan. Med sitt eget blod hade han skrivit: "Allt för dig". Bilden svävade framför Linda i några sekunder, sedan fanns det inget mer på cd-skivan och datorn stängde av den.
Linda grät. Det var inget milt snyftande, utan ett fysiskt skrik. Hon sjönk ner på golvet och vrålade ut sin smärta. Allt hon burit på i så många år, all hennes ensamhet, självhatet. Det var som om hårda skavande knutar började lösas upp. Ett litet hopp, det första på alldeles för lång tid, hade tänts inom henne. Rädslan utmanades av en enda tanke: Det finns någon som jag, som förstår mig. Meningen rullade runt inne i hennes huvud, studsade mot alla försvarsmekanismer och förstärktes på något magiskt sätt. Det blev till ett mantra som tillslut fick tårarna att sluta rinna. Hon låg på rygg och stirrade upp i taket. Och med ens visste hon att hon inte kunde vänta en vecka till, eller ens en dag, innan hon hörde från honom igen. Hon måste träffa honom. Men hur?
Hon reste sig upp och tryckte ut skivan ur laptopen. Men den var helt blank, som hon mindes. Hon öppnade cd-fodralet för att lägga in skivan och då såg hon det; ett gatunamn, skrivet med tunn penna runt navet. På avstånd såg namnet ut att tillhöra fodralet, tillverkarens namn kanske. Men nu när hon hittat det lyste det mot henne som ett rött stoppljus. På en ingivelse drog hon ut en av skrivbordslådorna och tog ut breven och paketet hon fått tidigare. Hon hade behållit allt, även kuverten och pappret runt paketet. Pappret som suttit runt lådan med smycket hade hon rivit av utan en tanke när hon öppnade paketet. Men ena änden var fortfarande ihoptejpad. Försiktigt lossade hon tejpen och vecklade ut pappret. Och hon hade haft rätt. Längs med ena kanten, skrivet med blyertspenna, stod samma gatuadress. På breven behövde hon knappt leta. Adressen stod på insidan av båda kuverten.
Hon var förbluffad över att hon inte sett det förut. Men så hade hon inte heller letat, utan hade bara utgått ifrån att mannen trakasserade henne anonymt. Att han ville utöva makt över henne, skrämma henne. Men istället verkade det nu som om han hela tiden hade velat att hon skulle hitta honom. Redan första brevet hade varit en inbjudan. Han väntade på att hon skulle komma till honom.
Klockan ett på natten stod hon utanför hans port. Efter att hon tagit beslutet att leta upp honom hade hon tagit ett långt bad, och sedan smort in sig med väldoftande olja. Men medan hon stod naken i sitt sovrum och valde kläder hade lite av ängslan återkommit, så hon hade tagit en ångestdämpande tablett med ett stort glas rödvin. En halvtimme senare hade hon valt en hellång sammetsklänning och log åt sig själv i spegeln medan hon satte på sig halsbandet han gett henne.
Hon hade tagit taxi, men hade bett chauffören stanna längre upp i gatan. Det var lite fånigt, men hon ville inte riskera att han hörde bildörren slå igen och blev förvarnad. Hon behövde få behålla känslan av kontroll. Linda läste igenom namnen på tavlan i porten. På breven hade det bara stått en gatuadress, men hon tyckte att hon kände igen handstilen på ett av de handskrivna namnen. Hon tryckte på knappen.
En lång tystnad följde medan Linda stirrade på porttelefonen. Den gav inte ifrån sig ett enda ljud och hon började undra om han kanske inte var hemma. Då surrade porten till. Hennes hjärta bankade i bröstet på henne, och hon stod med dörren öppen en stund medan hon en sista gång undrade om hon gjorde rätt. Sedan lät hon porten glida igen bakom sig och tryckte på hissknappen.
När hissen nådde översta våningen klev Linda ut och blev stående. Det fanns bara en enda dörr där uppe. Dörren var gammal och utan titthål. Han kunde omöjligt veta att det var just hon som stod på andra sidan, även om han visste att någon var på väg. Tanken gav henne modet hon behövde för att ta de sista stegen. När hon lyfte handen för att knacka gled dörren upp. Ingen återvändo.