En ung man stod framför henne, klädd i svarta jeans och en skrynklig flanellskjorta. Han var kanske något år yngre än hon själv, men minst 15 cm längre. Linda visste genast att hon kommit rätt trots att mannen varken log eller sa någonting, utan såg bara på henne. Allvaret i ögonblicket hade gjort henne nervös om det inte hade varit för hans ovanligt uttrycksfulla ansikte. I ögonens intensitet, i underläppens minimala darrning, i de något höjda ögonbrynen kunde hon utläsa mild överraskning och en djup - om inte upprymd - glädje. Kärlek. Hans blick fick henne att känna sig som den vackraste kvinnan i världen.
Han var också vacker, det var ingen fråga om saken. Men det var något annat också, som om han utstrålade en känsla av absolut trygghet. Igenkänningsfaktorn. Förutom längden slog det Linda hur lik henne han var. Hans hår hade nästan exakt samma bruna nyans som hennes eget, men det var kortare och rakt där hennes var lockigt. Liksom henne hade han höga kindben, och de blå ögonen var som en spegelbild av hennes egna. Som videon redan hade berättat var han dessutom nästan lika smal och blek som hon. Hon skymtade brännmärkena under hans skjorta och längtade plötsligt efter att få röra vid dem.
Hon gjorde en ansats att säga något, men då tittade han snabbt ner i golvet och tog ett steg snett bakåt för att släppa in henne. Linda blev lite ställd över reaktionen, men kände samtidigt en lättnad över att slippa behöva prata. I hallen tog han hennes kappa och hängde upp den åt henne, en gammaldags gest som överraskade och smickrade henne. Hon log åt honom men sa inget. Han verkade föredra tystnaden och Linda insåg att hon också gjorde det. För vad hade de egentligen att säga varandra i en stund som denna? Han visade in henne i det enda rummet i lägenheten förutom kök och toalett. Linda kände genast igen det från videon.
Längst från ingången, och det första hon såg, var väggen med foton och texter - och hans kärleksmeddelande till henne. Orden skrivna i hans eget blod stod kvar, större än hon hade förstått från videon. Att få se väggen med egna ögon var nästan overkligt. Hon fylldes av värme, en blandning av förlägenhet och upphetsning, och yrsel. När hon märkte att han såg på henne slog hon ner blicken innan rodnaden nådde hennes kinder.
Vid väggen under orden stod en säng med ett oansenligt svart överkast. Närmre dem båda stod däremot två vackra gamla fåtöljer, och runt omkring dem låg sittpuffar och stora kuddar utströdda på flera lager av gamla mattor. Det gav rummet en bohemisk och inbjudande känsla. Men annars slogs Linda av hur välstädat rummet var. Allt stod på sin plats. Det enda som varslade om att en något annorlunda person bodde här var det låga tebordet bredvid en av fåtöljerna. En, för en normal person, underlig och morbid samling föremål stod prydligt uppdukade på det; Desivon, Hellosan-kräm, gasbindor och plåster.
Linda höll andan och hade tagit ett par steg mot bordet innan hon insåg att hennes ben rört på sig. Vid en närmre anblick syntes också två olika sorters knivar, några oöppnade paket rakblad och en gedigen mattkniv i metall. Nu susade det i hennes huvud. Under bordet fanns medicinskt alkohol och en hög ihopvikta trasor. Suset blev ett dån och Linda blev tvungen att sätta sig ner i en av fåtöljerna.
Mannen försvann in i köket och Linda la huvudet mellan benen. Vad hade hon gett sig in på? Vad förväntade han sig att de skulle göra tillsammans? Mannen hade definitivt större erfarenhet än hon själv. Hon slängde en snabb blick mot tebordet och knivarna igen, och för första gången på länge blev Linda faktiskt rädd för den fysiska smärtan instrumenten skulle kunna åsamka henne. Hon började ångra att hon kommit, att hon gått hem till en man hon inte kände alldeles ensam, mitt i natten.
Ett glas vatten dök upp framför hennes panna och rätade lite på sig igen, men hon kunde inte förmå sig att se på honom. Medan hon drack blundade hon, försökte köpa lite mer tid att ta ett beslut, eller åtminstone hitta de rätta orden för att uttrycka sina tvivel. När glaset var tomt var tiden ute och hon var tvungen att öppna ögonen.
Han hade tagit av sig sin skjorta. Linda bara stirrade på honom. Videon hade inte kunnat förmedla alla detaljer; hur revbenen rörde sig så nära huden när han andades, hur musklerna och de mörka ådrorna på underarmarna expanderade när han rörde på sina händer, hur de vackra ärren buktade ut från den vita huden. Han var fantastisk. När han tog ett steg mot henne och sträckte sig ner mot tebordet hade hon helt glömt bort vad det var hon hade tänkt säga till honom.
Efter en stunds tvekan valde han mattkniven och satte den i Lindas hand. Det knubbiga metallhöljet kändes tungt, stabilt i hennes grepp och bladet var nytt och vasst. Hon såg på honom, letade i hans ansikte - och fick svar. En ilning for genom Linda. Mannen lade sig ner på mage bland golvkuddarna. Musklerna och skulderbladen gjorde små kullar av skuggor över den vita släta ryggen. Annars var den som en blank målarduk. Och det var Linda som var konstnären. Pirrandet i hennes händer var tillbaka.
Hon gick ner på knä bredvid honom, la sin lediga hand mellan hans skulderblad och bredde ut sina fingrar. Om hon satt alldeles stilla kunde hon nästan känna hans hjärta slå genom ryggen. Det slog starkt och jämnt, pumpade runt blodet i hans kropp. Men hon ville se blodet, behövde få känna på det. Sakta sänkte hon kniven. Rena djupa snitt. Inga fula karvande märken som hennes slöa köksknivar lämnade. Hon måttade efter området hon trodde var ovanför hans hjärta. Sedan immiterade hon det han själv gjort på videon han skickat till henne. Hon tryckte eggen rakt ner, gjorde bara ett kort snitt, men desto djupare. Hans kropp spändes i någon sekund och en svag suck undslapp hans läppar. Sedan sökte sig den första droppen blod upp genom såröppningen, och Linda var förtrollad.
En liten pöl bildades snabbt runt snittet, svart på vitt i det dunkla ljuset. Snart hittade blodet en väg över sidan av ryggen, mellan två revben. Det rann långsamt, som i slow motion och innan strilen nådde ryggens sida fångade Linda upp blodet i sin hand. Det var första gången hon hade haft någon annans blod på sin hud. Hon lyfte handen till ansiktet och gned det varma blodet mellan sina fingrar tills det började torka in. Hans blod över hennes hud var det vackraste hon sett. Hon ville täcka hela sin kropp med det.
Linda lirkade av sig sin klänning och knäppte av sig behån. I vanliga fall skulle det till mycket innan hon självmant valde att vara naken i någons sällskap. Oron över de små brösten, att personen skulle tycka att hon var ful, kom alltid i vägen. Men när han låg på mage med stängda ögon behövde hon inte fundera på hur hon såg ut. Hon kunde göra precis det hon ville. Det var en fantastisk känsla, en befrielse. När hon bara hade trosor på sig plockade hon upp kniven igen. Nu kände hon hur det riktigt kliade i fingrarna efter att få skära. Men inte på det ångestfyllda sätt hon var van vid. Detta var ren upphetsning. Hon hade aldrig upplevt något liknande, men det kändes så rätt. Som om hon alltid, undermedvetet, längtat efter just detta.
Hon lade knivens egg mot hans vänstra skulderblad och började skära. Hon var försiktig att inte slinta med den vassa kniven, och snitten hon gjorde nu var inte lika djupa som det första. Hon ville att upplevelsen skulle vara njutbar, inte försätta honom i chock. Hans kropp spändes och slappnade av om vartannat under hennes händer. De enda ljud som undslapp honom var suckar, som senare ersattes av låga stön. Vissa av smärta, men de flesta av njutning.
Över båda skulderbladen lade hon två månskäror i mörkaste vinrött. Längs med ryggraden ett tunnt streckat mönster, där dropparna med blod som trängde upp fick honom att se övernaturlig ut. Som om något annat, ett monster, eller kanske sanningen, försökte tränga ut ur sitt skal. Det var som om Linda hade erbjudits en utväg, bort från all osäkerhet, alla tvivel, all långtråkig vardag, all lagom-mentalitet. Med varje snitt var det som om det var hon själv som ömsade skinn. Hon skar sakta bort alla oönskade vanor och personlighetsdrag , och ersatte den med en ny vacker och stark identitet. Det hon upplevde var fullkomlig eufori, och när hon var färdig hade hon aldrig varit så blöt.
Hon lade sitt ena ben över hans och gled sakta ner över honom. Hennes bröst lade sig tillrätta mellan hans skulderblad, magen mot hans ländrygg. Sedan sträckte hon ut armarna över hans och vilade sitt ansikte mot hans nacke. Han luktade annorlunda än något hon stött på förut. En blandning mellan metall, rökelse, svett och något sött. Linda borrade ner näsan i hans hud, ville supa in varenda doftmolekyl.
Hon gned sig sakta över hans kropp, visste att hennes rörelser förvärrade hans smärtor samtidigt som de ökade bådas njutning. Det dubbeleggade svärdet som förenade dem, som förlöste dem på ett sätt inget annat kunde. Linda ville smeta in både sig själv och honom i blodet, ville känna det klistra fast hennes hud mot hans. Hon föreställde sig brännskadad hud mot brännskadad hud. Två människor förenade i vansinnig smärta. En smärta som stänger ute världen, som raderar sinnet, alla tankar. En enda ren känsla. Extas.