<< ...inte så mycket sex i denna första del... handlar mer om att skapa den rätta atmosfären för de äventyr som väntar vår unga, kavata kammarpiga på denna lustfyllda herrgård, oanständighetens och ogudaktigheternas hemvist... >>
Lilla Elsa kastade en sista blick över axeln, bakåt mot ladugården. Hennes mor stod i dörröppningen, hon log uppmuntrande men fingrade nervöst med sitt grova förkläde. Elsa vände åter blicken upp mot den stora herrgårdsbyggnaden. Det var gryning, solen hade ännu inte gått upp, och det stora tvåvåningshuset låg i mörker. Elsa samlade sig och började bestämt gå uppför backen. Det här var inte bara en ny dag, det här var hennes första dag som kammarpiga. Senast igår hade hon hållit sig kring ladugården, hjälpt sin mor och de andra mjölkpigorna med deras sysslor och vaktat korna när de gått ut på grönbete. Men sedan hade grevens stallmästare kommit till henne, han hade förklarat att greven själv valt ut Elsa till att vara hans nya kammarpiga. På kvällen hade Elsas föräldrar varit ovanligt tysta och dämpade. De hade talat allvarligt med Elsa, förklarat hur viktigt det var att hon var en duktig och lydig kammarpiga och gjorde allt som greven befallde. Och på natten hade Elsa hört de där grymtande, flämtande, kvidande ljuden från sina föräldrars kammare, de där ljuden som de senaste åren börjat få det att kännas konstigt i Elsas mage.
Elsa är inte dum. Hon har märkt hur hennes egen kropp förändrats, och hur hennes jämnåriga vänners kroppar förändrats. Hon vet att det har att göra med det där som vuxna gör, det där som får det att kännas så konstigt i magen... inte obehagligt, men konstigt. Det där som gör att hon plötsligt blivit medveten om drängarnas svällande armar och hur deras nakna överkroppar glänser av svett i sommarsolen, där de går fram med lie över betesängarna. Och hon vet att det har att göra med hur drängarna följer pigan Ida över gårdsplanen när det tunga vattenoket över hennes axlar får den fröjdiga bysten att hävas av de djupa andetagen. Hon känner igen drängarnas blickar i sin fars ögon när han ibland stannar upp och inte tycks kunna förmå sig själv att slita blicken från Elsas mors fräkniga klyfta. Och när Elsa i midsomrars smet ifrån sina föräldrar för att dansa midsommardanser med ungdomarna nere i byn kunde hon känna bypojkarnas blickar mot hennes egna alltmer rundade kvinnoformer. Det fick henne också att känna sig så där konstig i magen. Men midsommaraftons nöjen var sedan länge förbi och denna kylslagna sensommarmorgon förde människornas sinnen framåt mot den stundande vintern och förde ävenså Elsas tvekande steg upp mot herrgårdens stora kök.
I det stora köket rådde febril aktivitet. De många drängarna bespisades sitt första morgonmål av flinka kökspigor och den kvicka jargongen mellan drängarna och pigorna fick många av de yngre pigorna att rodna. Elsa hängde inte riktigt med, men hon kom på sig med att rodna hon också. Det retsamma flirtandet avbröts emellanåt av bullrande skratt från drängar, men inget skratt bullrade så dånande som husmors. Hon vaggade fram på breda höfter genom sitt kungadöme. Kökspigor cirklade runt henne som bin kring deras drottning, stallpojkar uppvaktade henne ivrigt i hopp om ynnestar i form av en extra ostskiva eller måhända en skvätt brännvin ur det stora krus hon bar om halsen. Det var de stallpojkar med vassast tungor som kunda locka ur husmor de bullrande skratten och det var bara de flinkaste av stallpojkarna som hann fly undan slaget från hennes hårda träslev med vilket hon alltid belönade deras brådmogna och burleska skämt. Som drottning av sitt hov kände husmor omedelbart av störningen som Elsa utgjorde, den lilla bubblan av nervös inaktivitet mitt i detta surrande, skramlande, sörplande, skrattande inferno som utgjorde herrgårdens kök denna morgon.
Elsa blev snabbt satt i arbete med att förbereda grevens frukost. Ty som kammarpiga var det hennes uppgift att tillgodose hans allra närmaste behov. Middagsmålet skulle naturligtvis husmors duktigaste kocka tillreda, men morgonmålet var simpelt att ordna och hade alltid setts som ett hedersuppdrag för kammarpigan. Ty det var även kammarpigans uppgift att servera greven sitt morgonmål på sängen, och samtidigt väcka honom ur nattsömnen. Att väcka hans nåd greven var något som Elsa inte såg fram emot. Deras herre av kungens och Guds nåde var ännu ung och begiven till alla slags ogudaktiga nöjen där flitigt bruk av vin och brännvin ackompanjerades av hasardspel och dans och, ryktades det, allehanda vuxna lekar vilka den nyfikna Elsa ännu inte fått höra något konkret om, trots idogt tjatande och svansande kring de mer skvallerbenägna av pigorna. Trots grevens nattliga eskapader lät husmor honom aldrig sova förbi andra timman efter gryningen och hänsynslöst tidigt skickade hon varje morgon upp kammarpigan att väcka honom och bistå honom i hans morgontoalett. Alltsomoftast var det också denna stackars kammarpiga som enligt ryktet fick ta emot de många skopor ovett som grevens tvära morgonhumör genererade. Så det var måhända inte så konstigt att det var denna uppgift som Elsa fruktade mest.