Han hade stått och väntat i snårskogen i tio minuter. Skymningen höll på att falla och kylan hade börjat krypa in innanför linningen på hans träningsoverall. Det var tidigt i maj och lövverket hade precis slagit ut men som tur var hade inte myggen vaknat än. Han hade sett ut platsen tidigare. Snåren var täta och där han stod var han dold för de som gick eller sprang i spåret. Själv hade han en god uppsikt över de förbipasserande. Många sprang fort, somliga lunkade och andra stannade upp och gick då spårets brantaste backe var alldeles bredvid honom. Det var också en av anledningarna till att han valt den platsen. Hon skulle säkert stanna upp och gå, för hon var ganska otränad än. För ett par timmar sen hade han fått ett sms: ?Jag kommer att springa femkilometersspåret ikväll, ensam, vid nio-tiden.? Inget mer, men han förstod vad det betydde. Strömmen av motionärer hade glesnat betänkligt nu. Det började bli riktigt kyligt, men ändå fast han stod där ensam och småfrös så kände han upphetsningen i väntan. Snart så. Han var hård. Stenhård. Så plötsligt såg han, det långa håret uppsatt i hästsvans, det cerisefärgade linnet, de svarta tightsen och de lila löparskorna. Mycket riktigt, hon saktade farten vid foten av backen och började gå. Han lät henne passera och så smög han ut i spåret strax bakom henne utan det minsta ljud från de mjuka sulorna på träningsskorna.
När hon parkerade bilen vid motionscentralen så tvekade hon först. Det började faktiskt mörkna nu och de kändes lite olustigt att ge sig ut i spåret så här sent på kvällen. Det var ändå en hel del löpare ute så det kändes ändå ganska tryggt. Skönt också att ge sig ut att springa när man inte mötte en massa bekanta i spåret nu när hon nu var så otränad. Kändes lite dumt att komma flåsande i knapp styrfart. Nej, så fåfäng var hon ändå. Ska man visa upp sig så ska man visa upp sig snyggt. Sakta började hon jogga i spåret och raskt var pulsen uppe i max. Det var betydligt jobbigare och tyngre än vad hon hade förväntat sig och det var bara hennes otroliga envishet som gjorde att hon fortsatte. Lungorna pumpade som en blåsbälg och pulsen dunkade i tinningarna. Bara till nästa krök, bara till nästa träd, bara uppför nästa backe. Åh, nej, nu mindes hon den här värsta mördarbacken. Med en suck gav hon upp sitt joggande vid foten av backen och klev på med bestämda steg uppför. Kändes som ett lite misslyckande men det gick bara inte att springa uppför. Då, helt oförberett fick hon en våldsam knuff i ryggen.
Han störtade sig över henne med hela sin tyngd för att hon skulle tappa balansen och han skulle få full kontroll över henne. Samtidigt la han den vänstra handen hårt över hennes mun och hon flämtade efter andan med ett pipande ljud genom näsan. Hon var genomsvettig så han fick klämma åt mycket hårt med sin fria arm som han höll runt hennes midja för att hon inte skulle glida ur greppet. Han visste att det var tempo som gällde nu. Överraskningen måste vara så total att hon inte skulle hinna reagera och börja göra motstånd förrän det var för sent. Hans hjärta bultade i bröstet.
Det hade bara smällt till. Hennes tankar var helt och hållet någon annanstans. Pulsen. Andningen. Varje steg med kraft uppför backen. Fullt fokus att klara rundan. Sen. Något stort och väldigt starkt. Hon släpades, nej lyftes i väg av en våldsam kraft. Paniken när hon inte fick luft genom munnen. Skräck. Och så plötsligt helt stilla, nertryckt mot mossan på en sten och med en väldigt tyngd över sig. Hon började fäkta med armarna men de greppades och böjdes upp på ryggen. Det gjorde ont. Först nu gjorde det ont.
Han drog fram ett buntband ur jackfickan och snarade snabbt hennes handleder på ryggen. Och så silvertejpen. Hon flämtade kraftigt när han släppte handen men hon skrek inte. Hon vrålade inte efter hjälp. Började hon nu förstå vad som hände? Men ändå, han drog ut remsan och fäste den över munnen och virade runt huvudet. Hon åmade sig och vred sig som en mask. Han kände hur kroppen spändes när tejpen kom på. Nu hade han henne som han ville. Han stack ner handen i tightsen mellan hennes ben. Inga underbyxor? ?Du vill vara lättillgänglig slyna. Jag visste väl det? Väste han i hennes öra. Med ett ryck drog han ner hennes tights till knäna och tvingade isär hennes ben.
Hjälplöshet. Egentligen älskade hon det men så här? Och brutalitet. Men så här? Hon ville förstå och se vad som hände. Hon ville upphetsas av en vacker dominant man. Hon ville visa upp sig i all sin sexighet. Hon ville bli åtrådd. Men nu bara våld. Förnedrande våld. Hon visste vem han var men hon kände inte igen honom alls. Det kunde lika gärna varit vem som helst. Och hon var fullständigt hjälplös och blottad. Och så trängde han in i henne. Brutalt. Hon var som ett paket, med två tillgängliga hål. Men det var så skönt. Ofattbart skönt.
Han kom fort. Han knullade henne våldsamt. Ingen finess. Inga konster. Bara en våldsam påsättning för att tömma sig. Och när han kände värmen i hennes fitta så dröjde det inte länge. Fullpumpad med adrenalin stötte han hårt i henne samtidigt som han ansträngt klämde ur sig: ?Din hora. Ditt fittluder. Ditt kåta stycke. Jag ska knulla dig sanslös.? Hon pressades så hårt mot stenen att mossan skrapades bort. Så drog han sig ur.
Hon kände hur tejpen drogs bort med ett ryck. Hon andades våldsamt. Buntbandet klipptes upp och hennes armar frigjordes. Hon hjälptes upp på benen. Stick! ? sa han. Men, svarade hon. Stick! ? sa han igen nu med en riktigt hård ton. Ja, mumlade hon och drog upp sina tights och när hon tittade upp igen såg hon bara den stora, mörka ryggtavlan försvinna snabbt i snåren. Hon kom sig inte för att ropa. Hon var helt omtumlad och förvirrad försökte hon leta sig ut till löpspåret igen. Hon började gå i samma riktning som hon hade sprungit. Hon kunde inte springa. Hon måste tänka. Tankarna snurrade. Vad hände? Allt hade gått med en rasande fart. Hon hade varit så oförberedd och allt hade känts så äkta. Och hon kunde inte riktigt förstå varför hon hade skickat det där sms:et? Var det för det här?