Hur vi hamnar där minns jag inte. Jag har en känsla av att vi har bråkat, men minns inget konkret. Ganska omedelbart försvinner du ifrån mig. Eller är det jag som försvinner?
Stället är som en labyrint. I början av labyrinten är allt ganska oskyldigt. Som en vanlig nattklubb. Med lite mer utstuderade gäster, bara. Det finns ett dansgolv där människor lojt släpar sig runt till långsam musik, fastklamrade parvis, som om de väntade på undergången. Men en bit in i labyrinten blir det snabbt mindre vanligt, mindre oskyldigt.
Jag tycker mig se dig flera gånger, fladdra förbi i ögonvrån, försvinna runt ett hörn. Men det är som i en dröm, du glider undan, som om du var en tanke jag inte riktigt kan greppa. Jag kommer till ett rum, ett litet rum. En kvinna sitter i en fåtölj med särade ben och låter några män titta på henne medan hon smeker sig själv. I en soffa sitter en annan kvinna gränsle över en man. Jag kan se mannens kuk åka in och ut ur henne när hon rör sig över honom. Sen får jag syn på dig. Egentligen har jag sett dig hela tiden, men inte förstått att det var du. Du står vänd mot väggen, dina händer mot väggen, medan en man smeker dig bakifrån. Han har en hand mellan dina ben, under din klänning. Sen drar han upp klänningen så att jag kan se. Du putar ut med rumpan. Han smeker dig. Sen får han dig att lyfta på benet, sätta upp foten på en stol. Jag kan se när han kör in ett finger i dig, hör hur du stönar till. Han knäpper upp sina byxor. Jag kan se att hans händer darrar lite. Sen får han fram sin kuk. Den är rätt stor och väldigt hård, en grov, tjock kuk. Han är omskuren. Ollonet är stort och blankt, skiftar i lila. Jag ser hur han styr in sin kuk i dig, försvinner in i dig, och jag står som förstenad, jag bara ser, betraktar, reagerar knappt.
Sen vänder du dig mot mig. Det är ditt hår, din kropp, till och med din klänning. Men ansiktet är någon annans. Kvinnan, en främling, håller mig med blicken. Det är som att hon försöker säga mig något. Mannen tar tag om hennes midja och stöter in hela sin manlighet hårt i henne. Hårt och bestämt. Och kvinnan glömmer mig, försvinner in i sin egen värld.
Jag går vidare. En stor sal öppnar sig plötsligt framför mig. En orkester spelar på en scen. Av någon anledning hör jag musiken baklänges. Eller spelas den verkligen baklänges? När jag går över golvet stannar folk upp och tittar på mig. Alla bär mask. Jag känner mig besvärad och går in till sidan och skyndar vidare. Jag upptäcker att den enda vägen framåt är in bakom scenen. Jag passerar ett område som avgränsas av tunga, mörka draperier, en sorts ingenmansland, innan jag kommer in i ett mycket ljust rum fyllt av ljud och rörelse. Det är bara kvinnor här och alla är nakna, eller åtminstone väldigt lättklädda. Ingen låtsas om mig och jag fortsätter genom rummet, som är en loge, och vidare in i ett annat mycket tystare rum.
Faktum är att det är helt tyst härinne. Jag undrar på fullt allvar om jag drömmer. Det här rummet kan inte vara mer än fem steg långt och har två dörrar, den jag kom in genom och en annan till höger. I väggen framför mig sitter ett fönster som är alldeles mörkt. Jag är på väg att öppna den högra dörren när fönstret plötsligt lyser upp. Genom fönstret ser jag in i ett angränsande rum. En kvinna sitter vid ett bord. Hon har en svart huva över sitt huvud och samma typ av klänning som du. Jag kan inte avgöra om det är samma klänning eller bara en som liknar din. Det skulle mycket väl kunna vara du. Det är vad jag tänker. Att det kanske är du.
Två män kommer in i rummet. Den ena har mörk kostym. Den andre är i skjortärmarna. Jag hör deras steg mot golvet genom dolda högtalare. De ställer sig på varsin sida om kvinnan, kvinnan som sitter alldeles stilla. Plötsligt sparkar den ena mannen, den kostymklädde, omkull bordet. Kvinnan rycker till. Jag kan se nu att hon har handfängsel. Sen är det som att männen tvekar en stund innan en av dem, kostymkillen, går fram till kvinnan, ställer sig bakom henne och lägger händerna på hennes axlar. Långsamt låter han händerna röra sig ner mot hennes bröst. När han sticker in en hand innanför klänningen reser sig kvinnan, som för att fly, men mannen tar tag i henne hårt, slår armarna om hennes midja. Jag hör hans andhämtning, hur han tvingas anstränga sig. Till slut slappnar kvinnan av. Långsamt börjar mannens händer röra sig över hennes kropp. Det är som en pantomim. Ingen säger någonting. Och den andre mannen är helt passiv, betraktar det hela utan att röra en min. Precis som jag, slår det mig.
Sen, med en rörelse som är så snabb att jag knappt hinner reagera, lyfter den mörkklädde mannen upp kvinnans händer mot taket och hakar fast handfängslet över en krok som jag lägger märke till först nu. Kvinnan står stilla - hennes fötter når nätt och jämnt golvet - medan mannen backar ett par steg och tittar på henne uppifrån och ner. Sen går han fram till henne igen och sliter med ett par bestämda ryck sönder den tunna klänningen, sliter den bokstavligt från hennes kropp. Jag ser hur kvinnan spänner sig och sen slappnar av igen. Sen sliter mannen av henne trosorna, sliter sönder dem också, och går ner på knä och kysser hennes skinkor samtidigt som han smeker henne mellan benen. Kvinnan har bara behå på sig nu och jag hör hur hon stönar när mannen arbetar där nere. Hon särar på benen en liten aning och jag kan se mannens hand, hur hans fingrar försvinner in i henne. Jag tittar på kvinnans kropp, letar efter kännetecken. Är det du? Det är så likt. Jag vet verkligen inte.
Mannen reser på sig, öppnar sin gylf och ställer sig bredbent bakom kvinnan. Kvinnan ger ifrån sig ett kvidande läte när han tränger in i henne. Han knullar henne långsamt i långa, djupa drag. Sen går den andra mannen fram till dem och drar av kvinnan huvan. Han gör det på ett närmast teatraliskt sätt, som om han gjorde det för en tänkt publik. För mig. Jag tittar på kvinnan som står där framför mig, inte tre meter bort. Samma mörka, lockiga hår. Samma höga kindben. Nästan samma mörka, intensiva ögon. Men inte du.
Jag ser på en stund till medan mannen knullar den främmande kvinnan, knullar henne tills han kommer inne i henne. Sen verkar det vara den andres tur, men jag har sett nog och går ut genom den högra dörren och är tillbaka i det första rummet, det med dansgolvet och den långsamma musiken.
Jag känner mig trött och sätter mig ner vid ett ledigt bord. Jag tittar på klockan. När jag tittar upp igen står du där. Du ler mot mig.
"Var har du varit?" säger du.
Musiken tystnar ett ögonblick och det är som om hela dansgolvet fryser till is. Alla bara stannar. Mitt i sina långsamma, hasande rörelser.
Jag skrattar till lite. Det låter torrt och ihåligt i tystnaden.
"Jag vet inte", säger jag. "Jag vet faktiskt inte."