Det lär ju vara den fråga som ställts flest gånger genom mänsklighetens historia. Frågan är varför vi fortsätter att ställa den? För att vi vill veta så klart! Jo, men tänk om vi fått svaret men inte kan hantera det? Jag brukar tänka så här att; tänk en myra som frågar oss om världen utanför stacken. Kan den hantera svaret? Det är som med alla patentlösningar i helgbilagorna. Om de nu vore så förträffliga, vad det gäller bantning och relationer... varför måste de skriva om dem varje söndag?
Mitt förslag är att vända på steken. Tänk dig livet (hur man nu gör det?) som frågar dig; vad är meningen med dig? Det svaret kan nog vara mer fruktsamt än på den första fråga... tror jag alltså.