Han var en av alla dom som man aldrig riktigt la märke till i tunnelbaneträngseln. En av alla dom med blanka skor, prydliga pressveck och stressad blick, som skyndade förbi utan att man tänkte på det. Ingen anade vad som rörde sig inom honom, under den klanderfria ytan.
Han hade tittat på henne länge. Hon åkte nästan alltid i samma vagn som honom. Han åkte alltid den tredje framifrån, på sittplatsen vid fönstret i den bakre delen av vagnen. Det hade han gjort varje dag de senaste femton åren, och han hade alltid lika god uppsikt över sina medpassagerare. Där brukade åka en småbarnsmamma, kånkades på en stor barnvagn, ett pensionärspar, och några medelålders affärsmän som honom själv. Ibland en och annan ung glidare med bärbar dator, och konstant ringade mobiltelefon.
Och så var det Hon.
Han hade anat att det var hon redan första gången hon klev in i vagnen. Hon hade bekräftat det åt honom nästa gång, genom att välja samma plats som senast. Kanske var hon lika bunden vid regelbundenhet som han själv var?
Han njöt av tanken.
Hon åkte i hans vagn nästan varje dag. Han antog att hon var på väg till skolan. Han hade bestämt att hon hette Cecilia. Hans Cecilia hade honungsfärgat hår som hon hade utsläppt över axlarna, eller någon enstaka gång uppsatt i en hög hästsvans.
Han förstod att hon var en lugn, flitig tjej med bra betyg och "rätt" sorts vänner, men han trodde nog att hon innerst inne också hade en hemlig längtan efter att vara en "dålig" flicka. Att röka, skolka från lektioner och krossa illusionerna om henne. Göra något som ingen trodde om henne. Chockera. Men hon gjorde det aldrig.
Hon läste ibland i sina skolböcker på tåget.
Han log. Längtade efter den dagen då hennes honungshår skulle kännas mot hans handflata. Lent. Men han kunde utan problem behärska sig. Han visste väl att varje dags väntan skulle betala igen sig väl. Att gå för fort fram skulle förstöra allt. Och att dra ut på det hela, bara drömma och fantisera om det, var en njutning i sig.
Men han visste att Dagen, kom närmare.
Han hade haft henne under uppsikt i flera månader nu.
När det blivit kallare hade hon börjat använda en röd dunjacka. Den såg stor ut på hennes späda kropp, men hon var ändå lika obeskrivligt vacker. Honungshåret ramade in hennes bleka, lite osäkra ansikte. Läpparna stod i klar kontrast mot den ljusa hyn. De klara, gröna ögonen brukade vandra runt i vagnen, men de hade ännu aldrig mött hans.
När han tänkte den tanken, insåg hur lite han betydde i hennes värld, kände han ilskan bubbla upp till ytan i hans medvetande. Hans grepp hårdnade runt armstöden. Han slöt ögonen och räknade tyst till tjugo. Ilskan rann sakta av honom igen. Han måste vara försiktig.
När han vaknade nästa morgon, visste han.
Imorron var det dags. Han klev upp och duschade, skrubbade varje kroppsdel lika metodiskt och noggrant som vanligt, men för en gångs skull var det dags att bryta mönstren. Efter att han klätt på sig, ringde han och sjukanmälde sig från jobbet. Hela förmiddagen städade han lägenheten från golv till tak, tills den var så gott som kliniskt ren. När han ätit en pastasallad promenerade han raskt in till centrum.
Åhléns varma ljus välkomnade honom in i julstämningen. Han köpte ett stort, svart tygstycke, en skiva med orgelmusik och en påse värmeljus. Sedan körde han sin sällan använda bil och parkerade den där han visste att hon brukade kliva av tåget. Nöjd med sig själv promenerade han hem. Han sov gott, och vaknade utvilad.
Ivrig gav han sig av mot tunnelbanestationen. Fjärilar fladdrade i hans mage när tåget dundrade in på perrongen. Han satte sig på sin vanliga plats, när en tanke slog honom. Tänk om hon inte skulle åka idag? Hon kanske hade studiedag? Han väntade, aningen nervös. Men så klev hon på. En hållplats efter honom, som vanligt. Han betraktade henne under hela resan, tills hon reste sig och klev av. Då följde han efter. Han gick i kapp henne, visste att hon skulle känna sig trygg då de var omgivna av andra människor. Han la en hand på hennes axel, hennes lilla, fina axel. När hon vände sig om log han, och sträckte fram handen. Hon tog den, och hennes lilla kalla hand nästan försvann i hans.
- Godmorgon, sa han, Jag heter Thord Nordkvist, jag kommer från Dagens Nyheter. Jag undrar om du skulle vilja delta i en undersökning bland tonårstjejer, angående sexuella trakasserier i skolan?
- Jag, Jag vet inte... Svarade hon tveksamt medans hennes osäkra ögon betraktade honom.
- Alla som deltar får fyra biocheckar, förutom att dom får vara med i tidningen såklart, sa han med ett bredare leende.
- Åh... Okej då, sa hon. Cecilia.
Han blev nästan knäsvag av att stå där och tala med henne, vackra Cecilia.
- Fint. Vi tar min bil och kör upp till redaktionen, det blir enklast så. Jag kan skjutsa dig till skolan sen om du vill, det är inga problem.
- Okej, tack...
Hon sa inte så mycket, Cecilia, tänkte han. Men det var nog lika bra det. De gick till bilen som han parkerat där kvällen innan, han låste upp dörren åt henne och hon slog sig ned i framsätet.
Han gick runt, och startade bilen. Dom körde en bit, under tystnad. Uppenbarligen visste hon inte att tidningsredaktionen låg åt andra hållet.
Upprymd såg han i ögonvrån hur hon la det ena benet över det andra.
- Jag måste bara köra en sväng förbi min lägenhet först, jag glömde några papper imorse, sa han lugnt.
- Det går bra, svarade hon.
Han fortsatte köra under tystnad. Han ville inte att hon skulle känna sig bevärad, så han slog på radion. Efter några minuter var de framme vid hans lägenhet. Han parkerade, klev ur och gjorde en ansats till att stänga bildörren, men hejdade sig och stack in huvudet igen.
- Föresten, egentligen skulle du ju kunna hänga med upp och svara på frågorna här istället, så kan jag skjutsa dig direkt sen..?
- Ja, det låter bra, sa Cecilia och såg inte lika osäker ut längre.
Hon klev ut ut bilen, och han gick och tryckte in portkoden. Han höll upp dörren åt henne, och i luftdraget som bildades när hon gick förbi kände han hennes underbara doft.
Han ledde henne fram till sin lägenhetsdörr, låste upp, och bad henne stiga in. Han hängde av sig sin rock, och hon sin röda dunjacka. Under den hade hon en stor, grå polotröja som satt väldigt bra på henne. Han la märke til hur de blekta jeansen smet åt runt hennes smala ben.
Han kände sitt hjärta bulta.
- Jag ska göra iordning några papper först, men slå dig ned i köket så länge, sa han och försökte låta oberörd på rösten.
Hon nickade och gick och satte sig vid köksbordet. Diskret låste han ytterdörren, och gick i sovrummet.
Han spred ut värmeljusen överallt i rummet, och tände dom ett och ett. La varsamt in cd-skivan han köpt i stereon, och justerade volymen.
Sedan tog han upp det svarta tyget och rev det i långa remsor, som han vek ihop i en hög vid fotänden av sängen.
- Cecilia! Kom hit! Ropade han.
- Öh, det är Madde, svarade hon tveksamt.
- Kom hit, ropade han mer bestämt än förut.
Hon visste inte riktigt i vilket rum han var.
Hon gick långsamt in i rummet vartifrån musiken strömmade. Plötsligt smällde dörren igen bakom henne, samtidigt som lampan släcktes.
Hon drog häftigt efter andan. Rummet lystes upp av ett svagt sken från hundratals levande ljus, och dov musik strömmade ur stora högtalare.
Hon förstod att det här var fruktansvärt fel, hon vände sig om och ryckte i dörrhandtaget, men det var låst. Hans händer grep tag i hennes axlar. Hon slingrade sig, men han var överallt. Hans händer, hans flåsande andedräkt. Hans tunga tvingade sig in mellan hennes läppar. Hon kunde inte röra sig, skräcken var som en iskall tyngd som pressade över hennes kropp. Han slet av hennes kläder och hon försökte skyla sin kropp, men han bryter hennes armar bakom hennes rygg, och binder henne med svarta tygremsor.
Han kastar henne på sängen, och går och höjer volymen på stereon. Orgeltonerna dånar i deras huvuden då han tränger in i henne, och njuter av att han den totala kontrollen, den slutgiltiga makten.
Hon blundar, känner hur det bränner när han trasar sönder hennes underliv. Tårarna rinner ner för hennes kinder, hon vet att han spottar på hennes själ. Hon önskar så att det snart skulle vara över. Hon hör honom flåsa:
- Cecilia Honungshår... Min lilla Cecilia Honungshår...
Hon viskar förtvivlat, kvider, försöker förklara att hon inte är Cecilia, men han reagerar inte. Hon skriker:
- Jag är Madelein!
Men han fortsätter mässa om sin Cecilia Honungshår. Tillslut kliver han upp ur sängen.
Han kastar ut henne genom dörren, fortfarande naken och bakbunden..
Hon stapplar ner för trapporna, faller på knä på trottoaren och kräks våldsamt.
Hon ser hela tiden hans ögon. Ljusblå ögon. Kalla ögon. Ögon av is.
Och hon vet. Vet att hon aldrig någonsin kommer kunna berätta om dom. Vet att hon aldrig någonsin kommer kunna möta ögon av is i en rättsal.
Hon lutar pannan mot den snöslaskiga trottoaren och gråter.
Ögonen av is kommer aldrig lämna henne.