Hon andades med visslande ljud genom de små näshålen på läderhuvan.
Hon kunde vagga litet med överkroppen fram och tillbaka, men även denna
lilla rörelse ökade den dunkande smärtan i hennes hårt bundna, stora,
svullna, mörkt blåvioletta bröst. Utöver detta var hon i princip helt
orörlig. Hennes ögon sved av svetten som flödade kopiöst inne i den täta
läderhuvan. Hennes käkar värkte krampaktigt av den jättelika,
uppblåsbara munkavlen som tvingade isär dem så mycket. Senorna och
musklerna i hennes hals skrek av ansträngningen att tvingas hålla
huvudet så långt tillbakaböjt. Hennes hårrötter värkte av draget från
hårbojan länkad till hennes bakbundna händer. Hennes axlar och armbågar
gjorde ont av att hennes händer tvingades upp så högt mellan
skulderbladen. Utöver den dunkande smärtan i hennes bröst brann det
också som eld av de tighta repen runt deras bas och någonstans kom också
en molande värk in från bröstvårtorna som varit hopklämda av de hårda
klämmorna i timtal. Kedjan runt hennes midja kändes som om den skavt
igenom skinnet och låg och gnagde direkt på hennes höftben. Kedjan
mellan hennes blygdläppar som känts stimulerande i början kändes bara
som ett stort skavsår nu och nöp dessutom hårt om flikar av ömtålig hud.
Hennes slida kändes som om den hade spräckts itu av den jättelika
uppblåsbara dildon som satt så djupt begravd i den. Den bakre
mellanväggen var krossad mellan dildon och den grova analpluggen. Hennes
ändtarm kändes som om hon var i desperat behov av ett toalettbesök
efter sex månaders förstoppning. Hennes urinrör sved av katetern. Hennes
blygdläppar bultade av de hårda klämmorna som suttit där i timtal.
Hennes höfter värkte av att låren tvingades isär så brett av
spridarstången. Den känsliga huden på insidan av hennes lår brann av de
tolv klämmor som satt fastnupna där. Hennes knän värkte av att stå på
det hårda golvet. Hennes fötter värkte av att ha varit inpressade i de
extremt högklackade stövlarna i timtal. Och ändå visste hon att det bara
var en början. Försmaken av vad hon hade arrangerat för att glädja sin
härskare. Snart skulle isen ha smält, och då...
Å ena sidan undrade hon hur hon kunde utsätta sig för sådant här. Å
andra sidan var hon glad att hon inte längre hade kvar några
valmöjligheter. Hon kunde bara stå kvar på knä och lida och vänta på att
de ännu värre plågor hon hade förberett för sin härskares skull skulle
börja. Hon undrade vad som skulle hända om han kom hem innan isen hade
smält och hennes väl uträknade tortyrmetoder hade trätt i aktion. Skulle
han bara vänta och titta? Skulle han "bättra på" hennes plågor med
välplacerade rapp av den niosvansade katten, ridspöt eller rottingen?
Eller skulle han tycka att det hon arrangerat var för hårt och
riskabelt? Hon trodde hon kände honom väl men kunde ändå inte gissa.
Kanske för att hennes hjärna var för upptagen med hennes lidande och det
lidande som skulle komma. Plötsligt insåg hon att läderhuvan nog
isolerade ljud så bra att hon inte ens skulle höra när han kom hem.
Kanske var han redan där? Stod eller satt och tittade på henne och
väntade på vad som skulle hända. Om han var där önskade hon att han
skulle ha förbarmande och släppa loss henne innan isen smälte. Plötsligt
var de idéer som varit så upphetsande när hon fantiserat om dem och
förberett dem inte alls lika lockande längre. Herregud, hon kunde ju
döda sig själv. Eller ställa till sig så att hon önskade att hon var
död. Tänk om något gick fel? Tänk om han inte kom hem?
Hennes tankar avbröts av ett plötsligt drag i repen runt hennes
bröst. Hade hennes härskare kommit? Men sedan insåg hon att isbiten i
nycken hade smält eller fallit ur, precis enligt planerna. Nycken hade
glidit ur och frigjort cementsäcken som nu drog i repet till taljan som
var fäst i bindningen runt basen av hennes bröst. Den redan tighta
bindningen drogs åt ytterligare samtidigt som brösten drogs uppåt. Detta
fick häftstiften på tejpremsan över hennes bröst att gräva sig in i den
spända, svullna vävnaden. Smärtan var obeskrivlig och hon tyckte sig
kunna känna en serie poppanden när den ena häftstiftsspetsen efter den
andra punkterade hennes skinn och grävde sig in i vävnaden under. Hon
visste det inte säkert, men hon hade rätt. De grova stiften trycktes
långsamt men skoningslöst genom skinnet och blod började sakta sippra
fram. Men det var bara början. Draget fortsatte och växte och hon kände
hur hennes stövlar lättade från underlaget så att hennes enda
kontaktpunkter med golvet var de vitt särade knäspetsarna. Först växte
trycket på dem till smärtsam intensitet men sedan började det lätta när
mer och mer av hennes tyngd togs upp av repen runt brösten när de drogs
vidare uppåt. Nu trycktes även häftstiften på tejpremsorna längs hennes
sidor igenom skinnet och gav upphov till en serie små blodviten.
Plötsligt kände hon en liten knyck och undrade om takkroken började ge
sig. Men draget i hennes bröst fortsatte öka och med det den outhärdliga
smärtan. Hon kunde inte veta det men tejpen med häftstift hade slitits
av av belastningen, men häftstiften satt redan djupt inbäddade i hennes
bröst och sidor. Hon skrek rakt ut nu, men den jättelika gummiblåsan i
hennes mun och lädermasken släppte bara ut ljudet som ett gällt gnyende
genom andningshålen för hennes näsborrar. Och draget i hennes bröst
fortsatte öka ackompanjerat av ett intensivt brinnande där repen skar in
i hennes hud. Så kände hon hur hennes knän förlorade kontakten med
underlaget. Smärtan i hennes bröst var så intensiv att hon bara kunde
andas i små flämtande andetag och varje utandning var ett gällt skrik.
När cementsäcken nådde golvet svävade hennes knän någon decimeter
ovanför detsamma. Hon hängde fritt med hela sin tyngd uppburen av sina
bröst. Brösten var så uppsträckta att hon hade kunna slicka på dem utan
problem om det inte hade varit för läderhuvan och att hennes huvud var
så kraftigt bakåtböjt.
Hon hängde där och önskade att hon aldrig hade gett sig in på det
hela, att hon skulle vakna ur en mardröm, att takkroken skulle ge vika,
att repen skulle gå av, att hennes härskare skulle komma och släppa ned
henne, att hon skulle få dö eller åtminstone förlora medvetandet. Bara
hon slapp den outhärdliga, obeskrivliga smärtan från sina bröst.
Hon visste inte och kunde inte ens tänka på hur tiden gick. Men sakta
började den intensiva smärtan i brösten avta, eller också var det bara
hon som vande sig vid den eller började förlora medvetandet. Det
sistnämnda trodde hon inte på eftersom det kändes som om hennes tankar
var osedvanligt klara. Hon visste att hon hade sex till små trick som
väntade men som hon inte kunde förutsäga när de skulle drabba henne.
Plötsligt kunde hon tänka sig sig själv som hon måste se ut, bunden och
hjälplöst paketerad, fullständigt utlämnad och plågad. Trots allt, eller
kanske snarare tack vare det, så gjorde tanken hennes upphetsad. Hon
upptäckte att om hon krökte ryggen litet kunde hon dels få en länk i
kedjan mellan hennes blygdläppar att glida precis på hennes klitoris,
samtidigt som pumpblåsan dunsade mot spridarstaven mellan hennes knän
och skickade en vibration rakt upp i hennes kraftigt uttänjda slida. Men
hon var tvungen att göra det långsamt och försiktigt för att smärtan i
hennes bröst inte skulle hugga till igen. För långsamt för att verkligen
komma någon vart, men samtidigt för eggande för att hon skulle kunna
låta bli. Så hon hängde där och vickade långsamt fram och tillbaka och
blev mer och mer frustrerad. Hon kom på sig själv med att längta efter
att nästa trick skulle utlösas. Kanske skulle det kunna hjälpa henne att
nå över kanten...
Hon började känna sig kissnödig där hon hängde. Känslan var inte
direkt obehaglig men den var irriterande. Hon undrade om hon verkligen
var kissnödig eller om det var katetern som retade på något sätt. Sedan
insåg hon att känslan växte alltför snabbt för att vara naturlig. När
hon sedan kände en kall känsla i underlivet förstod hon att det var
nästa trick som hade utlösts. Isen i slangen från PET-flaskan till
katetern hade smält och hennes blåsa höll snabbt på att fyllas av vatten
från PET-flaskan via katetern. Efter bara någon minut var behovet att
kissa desperat. Hon krystade och under några sekunder kändes det som om
trycket lättade, men det kom snabbt tillbaka. Det enda hon lyckades med
var att tillfälligt stoppa och trycka tillbaka flödet genom katetern,
men så fort hon slappnade av fortsatte fyllandet av blåsan. Inom en halv
minut var trycket helt outhärdligt och hon krystade igen. Den här
gången lättade inte ens trycket till en tolerabel nivå utan den
smärtsamma överfyllnaden verkade bara minska knappt märkbart. Hon kved
gällt genom näsan medan en ny okontrollerbar krystning for genom hennes
underliv. Den verkade inte göra någon skillnad alls. Hon måste bara bli
av med den outhärdligt smärtsamma överfyllnaden om så bara för några
sekunder. Hon tog ett så djupt andetag hon kunde, krökte rygg, struntade
i den skarpa smärtan från brösten och krystade för kung och fosterland.
Under några ögonblick minskade faktiskt känslan i blåsan från
outhärdligt smärtsam överfyllnad till absolut desperat nödighet, men så
snart hon inte orkade krysta längre kom smärtan tillbaka. Hon var helt
desperat. Det måste gå att pressa litet förbi själva katetern. Hon
försökte samla sig några sekunder och krystade sedan så hårt hon kunde
igen. Det värkte i blåsan av ansträngningen. Kände hon inte något rinna
längs insidan av låren? Hon försökte desperat frammana bilden av ett
flöde av urin eller vatten längs hennes lår som rann vidare ned och föll
i en snabbt växande pöl på golvet. Hon visste det inte men hon lurade
bara sig själv. Ballongspetsen på katetern tätade så bra att inte en
droppe urin kunde rinna vid sidan av. Men hon fortsatte försöka krysta
trots att varje försök blev mindre och mindre effektivt och blåsan
värkte värre och värre för varje krystning.
Till sist hängde hon bara där, svettig och darrande, med underlivet
skälvande och värkande av krystningarna och den smärtsamma överfyllnaden
i blåsan mer outhärdlig än någonsin. Då kände hon att något hände igen.
Först var hon inte riktigt säker på vad, men sedan hon kände hon hur
den dova smärtan i hennes vänstra bröstvårta började skärpas. Isen i
slangen som ledde ned från vattenhinken till den PET-flaska som var
fastbunden vid klämman på hennes vänstra bröstvårta hade smält
tillräckligt för att tryckas ut genom slangen varpå flaskan sakta
började fyllas och dra hårdare och hårdare i klämman på bröstvårtan.
Först var smärtan försumbar jämfört med känslan i hennes underliv, men
vartefter draget och trycket i klämman ökade började den konkurrera om
hennes dimmiga uppmärksamhet. Samtidigt kände hon vagt hur smärtan av
klämman på hennes vänstra blygdläpp började öka. Strax efteråt hände
samma sak med hennes högra blygdläpp. Smärtan från hennes blygdläppar
blandades först med den allmänna smärtan i hennes underliv men ökade
snart så att den stod ut som ett par klart brinnande solar som
överskuggade både smärtan i resten av underlivet, brösten och övriga
kroppen. Och ändå var PET-flaskorna bara ungefär halvfulla...
Då kom den verkliga katastrofen. Hon kände genom smärtan hur det
bubblade till i hennes ändtarm. Sedan kom en otrolig brännande känsla i
hela hennes abdomen. "Tabasco-lavemang" hann hon tänka innan det kändes
som om hela hennes mag-tarm-system exploderade. Varje medveten tanke
försvann och ersattes av dödsångest. Hon var säker på att hon skulle dö.
Ingen kunde överleva vad hon genomgick just nu. Men hon ville dö. Bara
det fick gå fort. Hennes tarmar måste vara uppfrätta. Hela hennes kropp
ryckte i spasmer och smärtan från repen runt hennes bröst lyckades sakta
utkristallisera från infernot i hennes mage och tarmar. Hon kunde inte
dra efter luft längre, hon kvävdes. Det ökande trycket och draget i båda
hennes bröstvårtor och blygdläppar nu fanns inte längre. Inte känslan i
hennes underliv heller. Hela hon var bara ett par krossade, brinnande
bröst och en exploderande mage.
Otroligt nog verkade det som om fyrverkeriet i hennes mage avtog.
"Jag är på väg att dö" tänkte hon och väntade på slutet och svartheten.
Men de kom aldrig. Istället började hon kunna urskilja de olika
komponenterna i sin smärta igen. Varje smärta i sig var outhärdlig. Det
enda hon kunde likna dem vid var en fortlöpande intensiv rottingkanonad.
Men en sådan slutade förr eller senare, men det här bara fortsatte och
fortsatte. Hon ryckte fortfarande i ofrivilliga spasmer och varje ryck
förnyade smärtan i hennes bröst och bröstvårtor, i hennes slida och
blygdläppar, i hennes blåsa, mage och tarm. Till och med värken från
hennes nacke och käkar, höfter och fötter började göra sig påmind.
Han tittade fascinerat på henne. Hon hängde glänsande med svetten
droppande från armbågar och knän ner på golvet. Från hennes bröst och
sidor rann svettblandat blod i diffusa rännilar för att till slut förena
sig med den lätt rosa pölen på golvet. Då och då for en skälvning genom
hennes kropp. Varje andetag som visslade genom näshålen på läderhuvan
var ett kvidande.
De bakbundna händerna var uppdragna mellan hennes skulderblad och
hennes huvud var så bakåtböjt av kopplingen mellan handbojorna och
hennes hår att hennes haka var den högsta punkten. Hennes stora bröst
var uppsträckta till i höjd med hennes strupe av repen som höll henne i
luften. Hennes bröstvårtor och blygdläppar var extremt sträckta av
snörena mellan klämmorna på dem och de överfyllda tvåliters PET-flaskor
som hängde i andra änden av varje snöre. Den stora, tomma lavemangspåsen
med slangen som försvann in mellan hennes skinkor talade sitt tydliga
språk, liksom kateteränden som stack fram ur hennes skrev ansluten till
den nästan tomma tvålitersflaskan.
Han hade fullt avsiktligt kommit hem nästan en timme senare än
vanligt för att hennes "överraskning" skulle hinna verka ordentligt.
Hade han vetat det här hade han kanske kommit hem i tid, både för att få
njuta av skådespelet längre och för att kunna befria henne tidigare.
När han hade passerat sovrummet hade han känt en svag doft av urin och
upptäckt den nedsölade sängen. Han hade först blivit arg, men när han
insåg vad hon måste ha gått igenom så tyckte han synd om henne. Men hon
måste bestraffas för att upprätthålla disciplinen. Han stod och
övervägde sina alternativ. Till slut bestämde han sig. Han gick fram
till den skälvande kroppen.
Med varsam hand strök han henne över hennes lavemangssvullna,
svettiglänsande mage. Hon stelnade till. Han böjde sig fram mot hennes
och sade högt mot hennes öra så att det skulle höras genom den vadderade
läderhuvan.
-Hör du mig? Stöna två gånger om du hör!
-Uh! Uh! hördes det genast genom näsöppningarna på läderhuvan.
-Jag gillar verkligen din överraskning, älsklingsslavinna. Du är helt fantastisk. Tack! Förstår du?
-Uh! Uh! hördes det åter från läderhuvan.
-Jag tror du har fått nog nu. Eller hur?
-Uh!
-Var det ett nej?
-Uh! Uh!
-Hmmm. Jag såg hur du hade stökat till i sovrummet. Du vet att du måste bestraffas för det.
-Uh! Uh!
-Du ska få välja bestraffning. Antingen hänga så här en halvtimme
till eller ta tio hårda rapp med rottingen på magen innan jag släpper
ned dig.
-Uh! Uh!
-Vilket väljer du? En halvtimme...
-Uh! Uh!
-...eller tio rapp med rottingen?
-Uh! Uh!
-... Vill du ha båda?!?
-Uh! Uh!
-Du skämtar!
-Uh!
Han tvekade några sekunder. Sedan lutade han sig fram mot henne och
kramade henne mjukt och varligt utan att bry sig om svetten och blodet
som sölade ned hans skjorta.
-Du ska veta att jag älskar dig, slavinna! sade han med kinden mot läderhuvan.
-Uh! Uh!
Med ett leende på läpparna reste han sig för att hämta rottingen. Men
han var glad att hon hade huvan så att hon inte kunde se tårarna i hans
ögonvrår.